Hm?

Det känns som att mitt liv håller på att bli något helt annat än vad jag hade tänkt mig. Jag trodde det fanns bättre tider men istället tog hoppet slut och jag hamnade på en ny sorts botten. Men det finns saker som blir bättre än jag hade vågat hoppas på också så jag önskar bara de kunde börja väga över någon gång.

Det gick ändå rätt bra. Eller?

Jag tror det går bra att bo själv. Just nu känns det så himla befriande, sedan att det inte finns några fluffiga katter att krama när man känner sig ensam är jävligt, jävligt jobbigt. Och att allt kanske känns så pass bra nu just för att jag har så mycket annat att tänka på hela tiden - det orkar jag inte ens börja fundera över. Jag tycker min lägenhet är fin och den passar mig bra. Sedan är det rätt skönt att faktiskt upptäcka att man saknar någon som man bara stört sig på under en väldigt lång tid.

En sak man stör sig på om man läser svenska:

Folk som krånglar till sitt språk i onödan bara för att det ska låta "fint". Det märks ju om orden inte kommit ut naturligt. Så att säga. Och när folk använder lite finare ord fel, då är det ännu värre. Som när folk säger flertalet när de egentligen menar flera. Jag var bara tvungen att googla på det och hittade det här blogginlägget med en mycket pedagogisk förklaring: http://hanslundgren.blogspot.com/2008/04/flertalet-typ.html. Min fröken Maja har dessutom lärt mig att man inte heller ska använda för mycket adjektiv i skriven text. Jag försöker. Mmm, ibland skulle det inte vara helt fel att bli professor i svenska språket (ja, jag tycker språkriktighet är sjukt kul på riktigt!).

Sedan vill jag passa på att tipsa om den här boken: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172321385. Jag tror den är väldigt viktig, och dessutom är den lättläst och intressant.

En ängslig varelses bekännelser

Jag vill inte ha matteprov imorgon (vilket jag tyvärr måste ändå, i alla fall om jag vill ha något annat betyg än IG i kursen). Jag trodde jag hade sprungit ifrån min ångest men den jagar mig visst fortfarande... Jag vet inte hur jag ska kunna tvinga mig själv att tänka i positiva banor, för även om jag ju jag innerst inne vet att jag faktiskt är bra, så händer det något annat i mitt huvud så fort jag sitter där i ett tomt rum utan någon att prata med. Framför mig ligger mitt enda sällskap för de kommande timmarna; ett papper fyllt med kluriga frågor. En röst i mitt huvud påminner mig hela tiden om att någon kort därpå ska bedöma hur bra jag är och vilket betyg jag ska få, och indirekt kanske avgöra villkoren för hela min existens - utefter vad jag svarat på dessa frågor. Snacka om prestationsångest! För nej, det är faktiskt inte alls omöjligt att det där ynka pappret med svåra frågor på  kan komma att avgöra hur mitt liv slutar. Tadada. När jag tänker så, så glömmer jag allt positivt jag någonsin tänkt om mig själv.

blabla

Det är nu när alla börjar peppa studenten som bara den
Som jag känner mig så jävla misslyckad
Och jag kan inte glädjas över allt - tvärtom
Gah!

BAJS

Jag vet inte ens om jag har en anledning till det och det är dumt och fånigt och framförallt jävligt onödigt... men jag känner mig så jävla ensam just nu. Istället för att bli bättre blir det sämre. Och jag får skriva sådant för det är min jävla blogg.


Hon som alltid kände sig otillräcklig.

Så skulle min självbiografi kunna heta om jag skrev en.

Dagens (och de flesta andra dagars) dilemma:

Kära vänner
och fiender,
Här har ni dagens (och de flesta andra dagars) dilemma:

1. Gå på Naturhumanistiska Gymnasiet
eller
2. Inte gå på Naturhumanistiska Gymnasiet.
Man kan inte välja både alternativ 1 och alternativ 2, jag har redan försökt och hur många hälar man än skär av så funkar det bara inte.

Såå... Här har ni argumenten för alternativ 1:
- Min klass är inte bra, utan bäst.
- FokUs + Panoramaveckor
- Flummigt folk
- Frukstund på eftermiddagarna
- Mysigt
- Ganska bra lärare

Och argument för alternativ 2:
- Läxor, prov, uppsatser, osv
- Jag känner mig dålig ofta
- Jag känner mig ibland usel
- Matematiken är svår
- Franskan är svår
- Jag har jävligt svårt att känna mig nöjd med mig själv när jag inte kan prestera så höga betyg som jag vill, och då jag måste plugga för att uppnå detta så orkar jag bara inte. Jag kan inte plugga. Jag vill hinna leva lite också, och jag är inte van vid att behöva plugga.

HJÄLP MIG! Jag borde byta - för jag skulle lätt kunna prestera bättre på en annan skola/linje - men jag kan inte. Jag vill inte hamna i universums tristaste klass. Å andra sidan vet man inte om det finns någon mer bra klass jag skulle kunna hamna i...
:(

Idag har varit en relativt bra dag, med gu-möte.
Imorgon ska jag sova hos världens bästa Lisa. Hon är söt.
Man får slå henne.
Och man får mat.
Hallelulja!

Bara gå förbi.

Asocialismen rotar sig i min själ och jag njuter av att tugga i mig malda tånaglar. Är jag kanske rentutav Pomeripossa i ny skepnad? Ibland kan likgiltligheten kännas så omstörtande att man bara måste låta sig själv förvridas i smärta i stället. Jag säger bara ibland, fast jag menar kanske nu. 

Man kan ju fråga sig vad det nu är för liv eller vad det nu är för värld eller vad det nu är för samhälle eller vad det nu är för något annat som gör att man måste må dåligt för att få känna något alls.

RSS 2.0