Lite sådär för jobbigt blogginlägg
Jag lyssnar på samma musik som för fyra år sedan och försöker känna något. Jag vågar inte minnas hur det kändes, hur jävla rätt och underbart och samtidigt jobbigt och förvirrande det var DÅ. Jag vågar inte inse att jag nog aldrig får tillbaka något av det - mer än förvirringen. Men jag tror ändå den vackraste stunden i livet var den då du kom.
Jag vill inte bli cynisk.
Du kan väl stirra upp mot stjärnorna så att vi har nåt gemensamt
Allt snurrar men står still. Jag hostar tills jag tappar andan och låtsas att jag inte bryr mig.
