fett tråkig blogg

Okej, vågar är en dum uppfinning ibland. Jag har undvikit att väga mig på två månader för att... jag inte har sett någon mening med att väga mig, jag har ju legat på samma vikt ett bra tag. Av någon anledning fick jag för mig att väga mig häromdagen och då hade jag gått upp över fyra kg. Varför får jag då när jag ser det genast ångest och inbillar mig att jag håller på att bli jättetjock, trots att jag vet att jag inte är tjock - jag ligger ju fortfarande på normalvikt, jag som alltid tyckt att andra är fåniga när de håller på och gnäller på icke-existerande övervikt? Jag skäms, det känns ju som att man ger bränsle till de sjuka idealen bara genom att känna så, för om alla fortsätter att följa idealen kommer de ju aldrig förändras. Dessutom... vad skulle det göra för skillnad om jag blev lite större? Det skulle ju inte direkt skada. Problemet är bara att jag inte kan rå för hur jag reagerar, hur mycket jag än skäms över det, och egentligen är det väl inte så konstigt - det är ju till och med reklam för viktmiskning på min blogg (och apropå det så verkar reklamen på min blogg bara vara där för att jävlas med mig för det är alltid reklam för saker som jag är emot; gudalskardig.com, mc donald's, viktminskning, dejting på nätet, o.s.v.)!

Jag undrar hur man ska bära sig åt för att tycka att man själv är fin, när hela samhället och människorna i det skriker att det inte är okej att tycka det...

And tell me who´s a killer?
If we all concider, that emotion runs as deep as flesh
And the idea of ideals, that say what beauty is
Has sentenced so many to death

Gott folk, detta är min högst seriösa rapport från stundande engelskalektion, med frånvarande lärare.

- Johanna har rest jorden runt, införskaffat La Coste-skor och ska snart byta skola - till KUNSKAP.
- Josefine har sagt något så förfärande som att hon aldrig ätit toblerone. Lid med den stackars Nötallergikern!
- Sara funderar mkt på livets stora frågor, som till exempel det här med att vara formell, och vad ordet informal's sanna betydelse egentligen är.
- Malin planerar outfit inför morgondagens TrivseldagUS. Hon har bestlutsamhetsångest men det verkar just nu som att det lutar åt orange-overall-hållet.
- Maria sitter i skamvrån, käkar bananer åt fel håll och dansar magdans i runda åttor.

Jag själv håller till i bakgrunden, biter på naglarna medan jag koncentrerat iakttar dessa skumma djurs manér, antecknar sedan febrilt så att varje fragment ska finnas kvar för alltid.

Och allt detta sker medan vi försöker skriva uppsats. Som ni förstår har vi kuuuul.

70 sidor i engelskaboken kvar att läsa + en recension att skriva till på torsdag, mattetal att räkna för att jag fortfarande inte hunnit ikapp efter Kiruna, spanskaprov på torsdag... Tja, you name it! Jag har gjort allt jag kan, jag har tagit en joggingrunda, en uppfriskande dusch, ätit en kanebulle, spänt upp ögonen med tandpetare - allt utan kunna nå det minsta tillfredsställande resultat. Alltså... varför k a n jag bara inte hålla ögonen öppna ens en kvart, så att jag får någonting gjort?

Detta går inte, det behöver få ett slut, nu, snarast, innan de små trådar som just nu fortfarande håller mig över ytan totalt faller ned, går sönder och äts upp och det bara blir en stor nervkollaps av allt som är Olivia. Kaffe, kanske fungerar någorlunda - eller har någon därute ett bättre förslag? You see, coffee do taste like s h i t . Jag börjar bli desperat.