Angående Lisa
Jag umgås med Lisa för att:
- Hon är snyggast.
- Hon har nästan lika dålig humor som jag och kollar därför bara pyttelite snett på mig när jag t.ex. går och dör ibland.
- Hon är bra på att krama mig när jag är ledsen
- Hon och jag har i princip samma intressen. Äta t.ex. Lite andra exempel kommer här: Räkna ekologiska varor på Ica, hänga på mp:s kansli, sitta i rulltrappor, skriva listor, vara fula.
- Hon har fräsch andedräkt. Detta beror på att hon är förtjust i hummus.
- Hon ironiskrattar fult åt saker jag inte tycker är roliga, vilket leder till att jag har något att gnälla på.
- Det har nu bivit en vana.
- Vi är ett bra team i köket. Speciellt när det ska tillagas pannkakor.
- Hon är en underbar människa.
Bara gå förbi.
Asocialismen rotar sig i min själ och jag njuter av att tugga i mig malda tånaglar. Är jag kanske rentutav Pomeripossa i ny skepnad? Ibland kan likgiltligheten kännas så omstörtande att man bara måste låta sig själv förvridas i smärta i stället. Jag säger bara ibland, fast jag menar kanske nu.
Man kan ju fråga sig vad det nu är för liv eller vad det nu är för värld eller vad det nu är för samhälle eller vad det nu är för något annat som gör att man måste må dåligt för att få känna något alls.
Man kan ju fråga sig vad det nu är för liv eller vad det nu är för värld eller vad det nu är för samhälle eller vad det nu är för något annat som gör att man måste må dåligt för att få känna något alls.
