fett tråkig blogg

Tack älskling!

Du tycker förmodligen inte att fenomenet att vara förälskad eller kär i någon låter unikt någonstans. Var och varannan människa går ju och blir förälskad och det är hit och det är dit. Ständigt påverkas vi av all propaganda om att tvåsamheten är det enda som någonsin räknas. Är man ensam så saknas något. De ständiga frågorna i stil med: "Jaha, när ska du stadga dig då?" eller "Har du någon pojkvän nu då?".  Att bli ihop och att göra slut. Lycklig möter olycklig. Det är kring detta allt kretsar. Överallt finns de förälskade och de olyckliga. Alla är vi en del av detta och vissa av oss säger oss faktiskt ha varit kära redan under dagistiden.

Är man kär så händer det ofta att det förr eller senare slutar med att man blir olycklig, olyckligt kär. Att vara olyckligt kär tycks vara någonting som är förprogrammerat i våra hjärnor, det ter sig så att någon gång måste man hinna vara det under sin livstid. Trots detta lär vi oss aldrig och det känns nästan lika hemskt varje gång man blir avvisad av någon man är förälskad i. Många utstår den olyckliga kärleken alltför många gånger. Om så är fallet kan det vara svårt att behålla tron på kärleken. Detta är farligt, väldigt farligt. Man måste våga tro på kärleken. Man måste våga chansa, plötsligt en dag hittar man rätt.

Om man känner sig riktigt lycklig och förälskad i en person är det lätt att man tycker sig få slut på alla ömma ord som man egentligen skulle vilja viska i dennas sköra öron under välbehövliga vackra stunder. En känsla av att vilja visa den andra personen hur speciell den är räcker kanske för att man ska passa på att yttra de tre magiska orden. Ja, ni vet själva vilka ord jag syftar på.

Förmodligen är vi ganska många som tvekar lite inför första gången man säger att man älskar någon. Detta är något så obegripligt stort. För... vad betyder det egentligen? Vad finns att utläsa mellan de vackra orden som kan göra en så varm inuti - och hur vet man egentligen att man älskar någon?

En del människor tycker om att ösa kärleksord över sina nära och kära; vänner, familj och framförallt partners får ta del av detta. Jag vet inte hur andra resonerar kring detta men personligen skulle jag se det som aningen kvävande att bli älskad efter endast en dag. Man ska inte missbruka starka ord. Jag menar, hur ofta har man inte sett de små bokstäverna vari en person säger sig älska en annan så oändligt mycket på någon av alla dess Internet Communities - kors och tvärs till minst fem personer varje dag? Tjugo dagar senare är allt slängt och förstört. Man kan faktiskt gå och bli deprimerad och suicidal för mindre än så.

För mig är älskandet någonting stort som inte ska överdrivas, underdrivas och förvridas på någon Internet Community. Jag vill fördriva de orden därifrån. "Jag älskar dig" vill jag viska när jag ligger näranära och andas varm luft i någons öra. Som jag ser det innebär älskandet att man har så starka känslor för någon annan att man hur man än bär sig åt inte kan tänka sig ett liv utan denna person. Att älska någon som älskar en tillbaka (!) är att äntligen få det man undermedvetet eller medvetet ständigt sökt efter för att så småningom kunna bli nöjd med sitt liv; nämligen sin andra halva, någon som kan göra en hel och som får en att känna sig fullkomligt söndertrasad när man inte är tillsammans med denna människa. Man känner att en person är viktigare än allt annat i livet och det är denna person som ger livet mening.  En tro på evig kärlek uppstår - om man inte haft den tidigare - samt en stark vilja att ge hela sig, ett löfte om att göra allt för att ett kärleksförhållande ska bestå tills döden skiljer en åt.

Jag vill inte låta som en riktig besserwisser och klämma ur mig något krystat skitsnack i stil med "ni måste förstå vad kärlek är, idioter" så jag måste väl påpeka att jag verkligen inte är den rätta att säga något sådant. Faktum är att jag skäms över hur komplett jag missförstått kärlekens innebörd tidigare. Det kallas naivitet och en vilja att se det bästa där det faktiskt inte ens finns potential för något sådant att växa fram. Jag ångrar många ord jag obetänksamt hävt ur mig.

Nu däremot tror jag att jag fått reda på vad det hela handlar om och att jag faktiskt kan säga att jag vet vad jag pratar om. Jag känner en stark vilja eller rent utav ett behov av att ge hela mig, att ge allt för att någonting ska hålla. Jag kan inte tänka mig ett liv utan just denna person och jag känner mig söndersliten utan den jag älskar.