Tycker inte ni som jag att människor med serviceinriktade yrken ska vara trevliga och tillmötesgående? Det är fan en grundläggande faktor för ett sådant yrke. De ska vara trevliga, och inte nedlåtande mot oss stackars dödliga som kanske inte fått i oss all info om hur hela världen fungerar i bröstmjölken. Någon gång måste man ju lära sig saker också, ingen kan ju veta allt från fucking början.
Somliga av de här människorna som arbetar med serviceyrken verkar emellertid tycka att vi faktiskt ska kunna allting utan att någonsin fråga, trots att de har betalt för att hjälpa oss. Det har faktiskt hänt mig flera gånger att jag rentutav har känt mig HÅNAD av sådana här människor. Inom trafiksektorn tycks tendensen att håna sina kunder vara extra frekvent, visar mitt nyligen framtagna empiriska material. Jag har blivit illa behandlad av minst TVÅ olika regionala trafikbolag det senaste halvåret. En incident med ett av dessa, vi kan kalla det "v-trafik" eftersom att jag ytterst ogärna vill "hänga ut" någon här i bloggen:
Jag och min pojkvän går in på ett av v-trafiks försäljningsställen och frågar om vi kan få köpa ett värdekort. Blicken vi fick av kärringen i kassan var fylld av äckel och liksom förvåning över mänsklighetens extrema förfall. Intrycket förstärktes ytterligare av hur hon med jävligt drygt tonfall frågade vad vi menade med det. Som om vi hade bett om en avsugning, typ! "Kort med värdeladdning", framhärdade vi nervöst, och kärringen suckade djupt och verkade nu förstå vad vi ville. Som om det skulle vara så svårt att förstå att "värdekort" betyder "kort med värdeladdning"?
Incident nummer två, med ett annat bussbolag som vi kan kalla "ö-trafiken", för återigen; jag vill inte "hänga ut" någon här i bloggen:
Apparaten som det är tänkt att en ska ladda sitt resekort med käkade upp mitt kort och den vägrade promt att spotta ut det igen under en mycket lång tid. Min mycket viktiga buss skulle strax avgå från stationen och den sedvanliga paniken i situationer som denna började således infinna sig. Jag traskade desperat in till det så kallade "Kundcentret" för att få lite hjälp. Ha, trodde jag va! "Apparaten käka upp mitt kort", stammade jag stressat åt damen i luckan. Och vad fick jag som svar? Ett mycket mycket elakt hånflin och en mycket mycket dryg röst som sa åt mig att v ä n t a. Jag hade ju redan väntat mycket länge och började bli pissed off och skulle kanske missa den där bussen som jag bara inte fick missa. Men damen smällde igen luckan, så att det var nätt och jämt att jag hann dra undan tassarna för att de inte skulle klämmas sönder. Lämnad till mitt öde, alldeles ensam, sprang jag tillbaka ut till den där jävla apparaten igen för att be till högre makter.
