Jag vill inte ha matteprov imorgon (vilket jag tyvärr måste ändå, i alla fall om jag vill ha något annat betyg än IG i kursen). Jag trodde jag hade sprungit ifrån min ångest men den jagar mig visst fortfarande... Jag vet inte hur jag ska kunna tvinga mig själv att tänka i positiva banor, för även om jag ju jag innerst inne vet att jag faktiskt är bra, så händer det något annat i mitt huvud så fort jag sitter där i ett tomt rum utan någon att prata med. Framför mig ligger mitt enda sällskap för de kommande timmarna; ett papper fyllt med kluriga frågor. En röst i mitt huvud påminner mig hela tiden om att någon kort därpå ska bedöma hur bra jag är och vilket betyg jag ska få, och indirekt kanske avgöra villkoren för hela min existens - utefter vad jag svarat på dessa frågor. Snacka om prestationsångest! För nej, det är faktiskt inte alls omöjligt att det där ynka pappret med svåra frågor på  kan komma att avgöra hur mitt liv slutar. Tadada. När jag tänker så, så glömmer jag allt positivt jag någonsin tänkt om mig själv.