det känns befriande att det knappt är någon som läser den här bloggen, då behöver jag inte bry mig om vad folk ska tycka och tänka om det jag skriver så mycket och därmed kan jag ge fan i att det här blir tjatigt.

den här veckan har varit den värsta veckan i mitt liv. jag har trott att jag ska dö, jag har känt mig döende på grund av en smärta som inte går att beskriva. jag brukar ha mycket ont, men ingenting jag tidigare har känt går att likna vid detta. nu tror jag inte längre att jag är döende och det känns inte så heller men jag orkar fortfarande bara ligga i sängen och vila hela dagen. och jag är så ledsen. det här är sådant slöseri med tid. jag hade planerat min tid så noga de här veckorna. på tisdag skulle jag kapitulera och flyga utomlands, något jag längtat med fasa efter, eftersom jag tidigare beslutat att aldrig mer flyga. dels för det uppenbara: vår planet klarar det inte längre. och dels för det mindre uppenbara: med ojämna mellanrum, men relativt ofta, drömmer jag mardrömmar om att störta i ett flygplan. hela min familj dör och jag blir ensam kvar. eller ibland dör jag också, förståss.

inatt drömde jag en sådan mardröm. nåväl, resan lär inte bli av, även om inget är bestämt än, men att gå på toaletten är en enorm kraftansträngning för mig just nu och efter ett toalettbesök måste jag ligga på sängen länge och återhämta mig - så en flygresa lär ju vara rätt omöjligt att genomföra. fan, jag tycker så läskigt synd om mig själv att detta skulle komma just nu. en vecka med outhärdlig smärta borde räcka för mig. snälla någon, inte gud men någon, gör mig frisk. nu börjar jag nästan gråta. den här ensamheten och sjukheten gör mig så himla deppig. är det inte nu jag ska leva mitt liv som allra mest - istället för att stressa sönder så mycket att jag får symptom som får läkare att misstänka en hjärnblödning eller en hjärntumör. jag ska inte behöva vilja dö för att jag är så stressad på grund av min jävla skola. vad är det för jävla sits jag satt mig i? hur ska jag ta mig ur den?

jag vill ha en kram som gör allting bra, men det finns inga sådana kramar. det finns ingen gud jag kan be till. jag kan bara vänta och se och plötsligt kan jag förstå dom som tror på gudar.