Bara gå förbi.

Asocialismen rotar sig i min själ och jag njuter av att tugga i mig malda tånaglar. Är jag kanske rentutav Pomeripossa i ny skepnad? Ibland kan likgiltligheten kännas så omstörtande att man bara måste låta sig själv förvridas i smärta i stället. Jag säger bara ibland, fast jag menar kanske nu. 

Man kan ju fråga sig vad det nu är för liv eller vad det nu är för värld eller vad det nu är för samhälle eller vad det nu är för något annat som gör att man måste må dåligt för att få känna något alls.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0